Jag tror det finns en sång där orden "äta, jobba, sova, dö" finns med. Ibland när jag mår dåligt över stressen jag känner så kommer dessa ord inom mig. Jag tänker "Ska det vara så? Ska livet bara stressas igenom?"
Något jag har funderat mycket över på det senaste, är familjen. Hur nutidens familj ser ut i detta stressade samhälle. Jag gillar det inte. Jag undrar om någon egentligen gör det. Vi ska hinna jobba och göra karriär. Vi ska tjäna pengar för att kunna ha ett fint hus, fin bil, åka utomlands, ha flera iPad och massa andra prylar. Vi ska hinna träna. Vi ska hinna med att tvätta, städa, utöva intressen och träffa vänner. Och nånstans mitt i alla dessa måsten ska man hinna med sin familj också. Går detta ihop? Inte för mig. Det är inte konstigt att människor går i väggen. Jag har varit mycket nära den väggen. Trots att jag nu har gått ner i tid hinner jag inte med allt. Jag har så mycket lagrad stress och det tar tid innan det blir på en bra nivå.
Jag tittade på förra veckans avsnitt av Mia på Grötö. Bl.a. så var Peter Settman gäst. De pratade om familjelivet och jag tycker att han hade en väldigt bra synvinkel på det. Förr var det mer självklart, och kanske lättare, när vi hade givna roller. Kvinnan var hemma och mannen arbetade. Vi visste vilka roller vi hade och hur vi skulle agera. Nu när vi jobbar båda två behöver vi andra verktyg för att klara tillvaron. Just det, att man behöver verktyg, fastnade jag för. Man ser överallt att familjer har svårt att få ihop sina liv. Jag tror verkligen att det är så, att vi behöver hitta dessa verktyg. En tanke jag har är att det kanske är det menat att någon ska vara hemma mer. Vi kanske inte kan jobba i den utsträckning som vi gör. Det behöver inte vara mamman som är hemma mest utan i vissa fall passar det bättre att pappan är hemma mer. I många fall kanske man ska dela mer på det så att båda jobbar deltid och delar på hemmalivet. Men det jag vill få sagt är att jag tror inte att vi klarar att leva detta stressade liv i längden.
Mia frågade Peter i samma avsnitt om han upplever att han har gått miste om något på grund av sitt jobb. Han sa att om man har gjort det valet att satsa på jobbet, så får man ta konsekvenserna av det. Börjar man känna "jag borde" får man skuld och det mår ingen bra av. Jag gillar den tanken. Jag har jobbat så familjen har blivit lidande. Jag kunde ha accepterat de konsekvenserna men inte med skuldkänslan som jag fick. Jag gjorde i stället valet att sätta familjen före karriären och det ångrar jag inte. För någon annan skulle det valet inte funka. Men vad man än väljer så för det med sig konsekvenser. Väljer man karriär, får det konsekvenser för familjen. Väljer man i stället familjen, får det konsekvenser för karriären. Det gäller att acceptera konsekvenserna och sitt val. Att inte känna skuld eller ånger för något beslut.
Jag har även funderat över begreppet "egentid", som så många prioriterar väldigt högt. Jag ska inte säga något, jag gör det själv. Men jag undrar varför vi har fått ett behov av denna egentid? Har det alltid funnits? Eller har det kommit på senare tid? Är det så att vi har behov av egentid för att vi är så stressade och måste få tid att landa och andas? Kanske behovet av egentid skulle minska om vi levde i en mindre stressad värld. Jag läste för några dagar sedan på Facebook en engelsk text som jag översätter själv: "Om du har en familj som älskar dig, några goda vänner, mat på bordet och ett tak över huvudet. Då är du rikare än vad du tror." Vi kanske inte behöver jobba ihjäl oss för att kunna ha allt det där som "alla andra har" och som man "måste" ha. Vi kanske klarar oss utomordentligt med mycket mindre än så. Vi kanske till och med mår bättre och får en bättre livskvalitet då.
Den senaste julkalendern, "Barna Hedenhös uppfinner julen", tycker jag är den bästa någonsin! Det finns så mycket i den som är bra och skaparna har verkligen tänkt till. Det jag gillar mest med den är hur de visar skillnaden på familjen förr och nu. Visserligen har de dragit starka gränser men det ligger mycket i det. De visar hur familjen förr var tillsammans och tog beslut tillsammans. Nu kan knappt familjen kramas längre och föräldrar har inte tid för sina barn utan måste bara jobba. Allt tjejen ville ha var en familj. Hon sa när hon gjorde sin önskan med ett sagogryn: "Jag önskar att jag hade en familj som alltid höll ihop och gjorde allting tillsammans och verkligen tyckte om varann." Vem vill inte det? I slutet av julkalendern kom känslorna tillbaka och familjen blev starkare igen.
Barn idag spenderar mer tid på dagis och fritids än vad de gör med sina föräldrar. Tidigare har jag sagt och tänkt, att barnen har det bättre på dagis än att vara hemma. De blir aktiverade och träffar kompisar. Att jag ansåg det tror jag har att göra med att jag kände att jag inte hann med livet och hade inte ork till att ta hand om barnen, hur mycket jag än älskade dem. Men jag har ändrat min åsikt. Det är inte kompisar som är de viktigaste personerna i ett barns liv, utan föräldrarna. Det är inte heller jobb som är det viktigaste i mitt liv, utan barnen. För mig är detta ganska enkelt och självklart. För första gången har jag börjat vara ledig en dag i veckan och det känns underbart att ha mer tid.
Jag vill inte bara äta, jobba, sova och dö. Jag vill leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar