Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag trodde att det skulle gå ihop med mitt familjeliv. Jag jobbade 75%, studerade 50% på distans, pendlade ca 3 timmar varje dag och hade familj. Barn på 3, 6 och 8 år. Ja, du kan nog själv räkna ut att det inte gick ihop.
I början av hösten fungerade det. Jag mådde bra och vi fick ihop det. Men ju längre in i hösten vi kom, desto sämre mådde både jag och min familj. Stress byggdes upp i mig. Jag brottades om var jag skulle vara. Jag var inte tillräcklig för min familj och jag kunde inte lägga ner riktigt den tid jag behövde på jobbet. 3 timmar varje dag försvann från mitt liv. 3 timmar där jag inte kunde göra något. 3 timmar som jag annars hade kunnat lägga på jobbet eller/och familjen.
Familjen blev lidande, jobbet blev lidande, studierna blev lidande, intressen blev lidande, jag blev lidande, ALLT blev lidande. Jag började känna att ångest var nära och jag fick tänka på min andning. Jag upplevde att det inte fanns luft att andas. Jag förlorade så mycket tid från mina barn och kände att jag vill inte vakna upp om några år och ångra den tiden. Till slut kom jag till ett vägskäl där jag behövde göra ett val. Ett jobbigt men ändå väldigt enkelt val. Jag valde det som betyder mest av allt i mitt liv. Det som inte kan mätas med något annat. Det som jag inte under några omständigheter vill förlora eller skada. Min familj. Inget jobb eller pengar i världen är värt något jämfört med min familj.
Det blev ganska snabba beslut och precis innan jul jobbade jag min sista dag. Det var jobbigt att säga hejdå till kollegor och studenter.
Vad händer nu? Jag fortsätter studierna på halvtid. Jag är trots allt säker på att det är rätt jobb men att tiden inte var rätt nu. Resterande halvtid kommer jag troligen inte göra något. Ekonomin kommer att bli betydligt sämre. Min man kommer även att plugga med bara en deltidstjänst. Men jag är övertygad om att detta är rätt beslut och att vi lär oss leva efter våra låga inkomster. Jag känner mig trygg i beslutet och tror att livskvalitén kommer att bli betydligt bättre. Jag vill finnas till för mina barn och min familj. Jag vill vara där dom är.
Min viktigaste roll i livet är: MAMMA.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar