Må bra med LCHF och 16/8-metoden

Jag vet! Jag är själv trött på att höra om alla olika dieter. Alla olika siffer- och bokstavsdieter och allt vad det är. När jag såg just 16/8 vid ett tillfälle så tänkte jag med negativ ton: "Vad är detta nu då?" Jag googlade det av ren nyfikenhet och blev förvånad över min positivitet. LCHF är grunden och det har jag testat vid olika tillfällen och det har funkat bra, men "fallit" tillbaka. 16/8 innebär kort att man äter under 8 timmar och fastar under 16 timmar varje dygn. Jag tänkte i alla fall att testa det.

Varför ska jag göra det? Jag äter helt enkelt så mycket skit! Vågen går åt fel riktning och även om det inte är någon fara än så ser jag tendensen och jag vill stoppa det i tid. Största anledningen är att jag inte mår bra av att äta all skit som jag stoppar i mig. Jag har inte förmågan att bara dra ner på intaget och tänka "lite lätt" på vad jag äter. För att göra en förändring måste jag göra det ganska radikalt.

Träningen har legat nere, och då menar jag verkligen NERE, alldeles för länge nu. Tanken är att jag ska göra en förändring där med. Ska träning fungera för mig så måste jag tycka om det. Har INGEN motivation att göra något tråkigt. Först och främst blir det i form av snabba promenader. Ser flera fördelar med det, bl. a. att jag får frisk luft och att det kostar inga pengar. Jag har idag tagit på mig stegräknaren för att se hur mycket jag rör mig och för att veta hur mycket jag ska öka. Har läst att rekommendationerna är att man ska gå 10 000 steg varje dag. Det är långt ifrån vad jag gör nu. Tog på mig den ganska sent i dag så den lär inte visa så många steg när jag lägger mig.

Har "smygstartat" idag. Det blev närmare 9 timmar av matintag och inte helt LCHF men en bra start. En promenad i kväll och 5600 steg hittills. (Det lär inte bli många fler ikväll.) Imorgon blir det på riktigt.

Och varför berättar jag det här? Av den enkla anledningen att jag vill sätta lite press på mig själv. Vet fler om det så kan jag inte bara skita i det utan att det svider att erkänna det. Så nu kommer det nog handla lite om detta i bloggen med.

"Har du någon bästis?"

Vid olika tillfällen hör jag att barn får den frågan och man frågar även vad bästisen heter. Det förväntas att alla har en bästis. Men sanningen är den att alla har inte en bästis.

Man kanske har flera vänner och inte kan säga vilken som är "bäst". Det är ju i så fall fantastiskt, att ha många vänner. Men en del har kanske inte några vänner alls. 

Måste man ha en bästis? Är det fel på de de inte har en bästis? Nej. Men hur känner sig barnen som inte har en bästis när frågan kommer? Och när man får den titt som tätt? Jag har hört mina barn få frågan flera gånger i olika sammanhang. Jag är övertygad att man frågar i välmening men resultatet kan bli annat. Om man vill fråga kanske man i stället kan fråga om barnet har vänner?

Jag har ingen bästis. Men jag har vänner. 

Jag är kristen

Jag tror på Gud. Jag tror på en god Gud som älskar alla människor. Oavsett hudfärg, sexuell läggning, kön, ålder, sjukdom eller funktionsnedsättning. Jag tror att han älskar dig precis som du är.

Det finns inget som mina barn kan göra som skulle få mig att älska dem mindre. Jag älskar dem villkorslöst. Om det är så för mig så är det ännu större för Gud. Vi är skapta av honom och är hans barn. Han älskar inte alla våra handlingar men han älskar oss och kommer alltid att göra det, oavsett vad.

Ville bara att du skulle veta. 

Jag har bekräftelsebehov

Du har nog märkt det och jag vet om det själv. Men jag tror att du har det med. Att vi alla har det, mer eller mindre. Bekräftelsebehov, alltså.

Har funderat mycket på det. Jag trodde för några år sedan att jag inte hade det. Var ganska övertygad om det. Så fel jag hade. Jag har ett stort bekräftelsebehov. Men det visar sig olika för olika personer. Jag är aktiv på Facebook och Instagram, bland annat. I perioder är jag mer aktiv. Jag håller på att lära känna mig själv på ett sätt jag inte gjort innan. Jag har insett att när jag mår som sämst så är jag som mest aktiv på sociala medier. Jag har ibland tänkt: "Jag måste skriva något." Jag har egentligen inte haft något av intresse att skriva men känt att jag har behövt det för att få lite uppmärksamhet och några som "gillar". För mig visar sig mitt bekräftelsebehov bland annat på detta sätt. För någon annan visar det sig på ett helt annat sätt. 

När man är barn är det accepterat att vilja bli sedd. När man sedan är vuxen förväntas man bete sig på ett visst sätt. Det är inte längre accepterat att skrika efter uppmärksamhet. Men vi är alla barn. Även som vuxen vill man bli sedd, älskad och accepterad som den man är. Men vi ska inte heller glömma den som är tyst och inte syns och hörs lika mycket. Den personen har också behov.

Vi tycker ibland: "Varför gör den si eller så?" Det kanske ligger något djupare i att en persons beteende. Personen kanske hade en jobbig uppväxt. Kanske inte fick så mycket kärlek och blev inte sedd. Kanske har varit med om en traumatisk händelse. Kanske går igenom en svår tid. Kanske inte har så många vänner. Det kan finnas så mycket under ytan som vi inte har en aning om. Vi har alla våra krig som vi kämpar med. Vi bör tänka på att vi vet inte vad som rör sig innanför personens väggar eller hur personen mår.

Har man större bekräftelsebehov om man inte mår bra eller har dålig självkänsla? Minskar det om vi har bättre självkänsla? Det kan vara så. Men jag tror ändå att vi inte kommer ifrån det helt och hållet, oavsett hur bra vi än mår. Nu när jag är medveten om mitt bekräftelsebehov tänker jag ibland att jag inte ska visa upp behovet och jobba på att få bort det. Jag har t.ex. ibland börjat skriva en status men sen raderat den. Andra stunder tänker jag att jag kan väl lika gärna bara acceptera att jag har det.

Vad vill jag säga med detta inlägg? Egentligen bara en önskan att vi ska acceptera varandra och varandras bekräftelsebehov. Även om det inte ser ut som vårat egna. Men alla har bekräftelsebehov. Jag har det. Och du med. Fortsätt vara som du är.

Det kliar!

När jag inte har sytt på länge så känner jag mig lätt irriterad, frustrerad och det kliar enormt i mina skräddarfingrar! Just så är det nu. När tiden inte riktigt räcker till kommer mer frustration. Och även om jag har tid att sy så har jag inte riktigt platsen och utrustningen jag behöver. Det gör mig ännu mer frustrerad och irriterad. Min industrisymaskin står i mammas och pappas garage för den får inte plats i vår lägenhet. Jag har en syhörna i vardagsrummet med hushållsmaskiner men ingen bra plats att göra mönster och klippa till.

Det senaste har jag sytt mest till barnen och mest enkla plagg i trikå. Det är kul med, men nu längtar jag efter att sy kavajer, klänningar, mm. Mer avancerade plagg. Jag saknar huset vi hyrde tidigare. Där fick jag både plats med ett rejält klipp/mönsterbord och jag hade ett eget syrum med min "riktiga" symaskin. 

Ville bara få det ur mig. Det kliar!!!