"Har du någon bästis?"

Vid olika tillfällen hör jag att barn får den frågan och man frågar även vad bästisen heter. Det förväntas att alla har en bästis. Men sanningen är den att alla har inte en bästis.

Man kanske har flera vänner och inte kan säga vilken som är "bäst". Det är ju i så fall fantastiskt, att ha många vänner. Men en del har kanske inte några vänner alls. 

Måste man ha en bästis? Är det fel på de de inte har en bästis? Nej. Men hur känner sig barnen som inte har en bästis när frågan kommer? Och när man får den titt som tätt? Jag har hört mina barn få frågan flera gånger i olika sammanhang. Jag är övertygad att man frågar i välmening men resultatet kan bli annat. Om man vill fråga kanske man i stället kan fråga om barnet har vänner?

Jag har ingen bästis. Men jag har vänner.