Ni vet, det där med att jag började med 16/8 och LCHF. Och att jag några dagar senare berättade att det sket sig. Jag skäms lite för att jag hakade på det.
Jag läste igår på Aftonbladet. Mia Skäringer skrev: Det sista vi behöver är ännu ett diettips. Läs den om du inte har gjort det. Jag behövde läsa den och det finns nog fler där ute som behöver det. Hon skriver om hälsostressen. Att det är bäst att hoppa på den buss som alla andra åker med och att man gör det utan att egentligen tänka efter vart man är på väg. Det var precis det jag gjorde. Jag läste om 16/8 och tänkte att det hakar jag på. Det lät lite spännande. De dagarna jag gjorde det tyckte jag nästan var lite häftigt att jag klarade av flera timmar utan mat. Innan jag fick magkatarr, vill säga. Inte alls häftigt, säger jag idag.
Jag är så trött på att bli påverkad av alla tips vi matas med. Och att se snygga, smala kändisar och tänka att så där vill jag se ut. Varför måste alla se ut så? Varför måste vi ständigt passa in i en mall? Jag har gått upp ca 4-5 kg under en tid. Jag fick för mig att jag måste gå ner det igen. För att se ut som de snygga, smala kändisarna. Men jag blir inte lyckligare för det. Lyckan sitter inte där.
När ska vi börja tänka själva? Jag tror egentligen att vi själva vet vad vi mår bäst av. Vad vi ska äta och inte äta. Hur mycket vi behöver röra på oss. Kan vi inte lägga ner alla dieter, hälsostress och tips av alla dess slag? Personligen har jag bestämt mig för att skita i alla tips och tänka själv.
Jag hoppade på bussen. Men jag har hoppat av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar