Jullov

Idag har jag varit på två julavslutningar. Den första som lärare och den andra som förälder. 

Jag har också därmed avslutat min tjänst på Brattebergsskolan som var ett vikariat under hösten. Till våren ska jag plugga klart och jobba på min andra skola, som är 20%. 

Jag tackar kollegor och elever på Bratteberg och kommer sakna er! Samtidigt blir det skönt att komma ner till en mer lagom aktivitetsnivå. 

Nu har vi jullov hela familjen vilket är fantastiskt skönt! Bortsett från några inlämningar som ska göras så ska vi bara vara lediga och vara tillsammans. 

Hemma

Har kommit hem nu och det är gott att vara hemma med sitt eget. 

Natten på sjukhuset har varit bra. Jag har sovit gott och inte känt av några besvär. Åt en underbar frukost. Tänk att yoghurt, äpplejuice och ostmacka kan smaka så gott!

Blev utskriven imorse och hämtad så jag kom hem vid halv tio. Har ett gäng mediciner att ta framöver.

Slappar nu i soffan och kollar tv. Idag blir det mest av den varan. Känner av halsen mer nu. 

Må så gott!

/Emma 

Godnatt från sjukhuset

Dagen har sedan bestått av att äta piggelin, dricka vatten och saft, sova, kolla på TV, äta flytande föda och suga på isbitar. Mest piggelin har det blivit. :-)

Mår trots allt ganska bra men som läkaren sa så gör man ofta det dom första dagarna. SEN kommer smärtan. 

Nu ska jag strax göra mig iordning för natten. Godnatt på er!

Operation har gått bra

Kom hit vid åttatiden imorse. Träffade läkaren som informerade att äldst blir sist. Jag var äldst idag... Men jag behövde inte vänta så länge. Strax innan elva sövdes jag. Jag kom ihåg när jag var barn och sövdes ner och när jag stunden innan jag somnade sa "Jag ser två mammor och två pappor". Jag sa det som om jag var helt berusad. :-) Denna gången dåg jag inte i kors utan kände bara att nu somnar jag snart. Rätt skön känsla faktiskt. 

Blev sedan väckt på uppvaket och blev förvånad över att jag kunde prata. Har tydligen lokalbedövning och extra smärtstillande som gör att det inte gör lika ont. Men det kommer! Och visst känns det att något har hänt i min hals! 

Nu är jag tillbaka på vårdavdelningen och ska få dricka och äta isglass om en stund. Allt har gått bra och mår bättre än vad jag förväntat mig. Än så länge... 

 

Dags för operation idag

Mina halsmandlar har krånglat. Fyra halsfluss på mindre än fyra månader. Då bestämde sig "de kunniga" att det var bäst att ta bort mandlarna. Något som också jag ville. 

Idag är det dags. Är på väg till sjukhuset nu för operation. Läkaren informerade mig om att det är jobbigare att göra det i vuxen ålder. Gör mer ont och kan bli större blödningar. Har pratat med några som gjort det i vuxen ålder som bekräftat smärtan. Så jag vet vad jag har att vakna upp till. 😁 Det kommer göra ont att prata då det blir skriftlig kommunikation från mitt håll. 

Passade på att äta kladdkaka strax innan midnatt när fastan skulle börja. Imorse blev det saft till frukost. Börjar känns mig hungrig nu. 

Äntligen en riktig syhörna!

Detta ständiga velande hur jag ska ha min syhörna och om matsalsbordet ska vara kvar eller användas bara som arbetsbord. Till slut bestämde jag mig. Varför ha ett matsalsbord snyggt uppställt när det bara används typ 5 gånger per år? Nej, bättre med en riktig syhörna/arbetshörna där jag sitter betydligt oftare! Det blev ändringar. Hittade IKEAs bokhylla Kallax (tidigare Expedit) begagnat för 250kr. Använde den som rumsavdelare så det blev en del med soffa, soffbord och TV och på andra sidan mitt "syrum". Matsalsbordet fick bli arbetsbord. Blev supernöjd! Välkommen "in".

Jag fick prestationsångest

2 månader har gått. 2 månader av tystnad här. Jag behövde ett break. Inget medvetet val utan ett break som bara blev. När jag har tänkt tillbaka så förstår jag varför. Jag hade prestationsångest. Jag fick för mig att jag måste skriva något minst en gång varje dag. Jag tittade på andra bloggar för att se vad andra skrev och försökte göra något liknade. Jag tittade på statistiken på min blogg och hade någon slags tävling för mig själv. Jag skulle varje månad se till så att jag fick fler besökare än månaden innan. Jag ville både skriva "bra" och tänkvärda inlägg samtidigt som jag ville skriva enkla vardagliga inlägg. Men jag skulle ju hela tiden skriva! Till slut försvann orken och glädjen. Så jag la ner det.

Nu skriver jag igen. I alla fall just nu. Jag har flera utkast som jag började med innan mitt break. Jag tycker om att skriva och vill fortsätta. Men det ska vara med glädje. Utan prestationsångest.

Kram

Mellan skurarna

Det har regnat nästan hela dagen. Men jag hade sån tur att det var uppehåll på lunchen. Då det blev en liten promenad runt Heahamnen och kvarnen. 

Det där med syhörnan...

Skrev tidigt i höstas om min syhörna på matsalsbordet som jag inte var nöjd med. Jag ville förändra till något bättre. Efter rätt lång tid ändrade jag. Ställde bordet mot väggen och alla pärmar och böcker längs med väggen. Tog bort alla stolarna utan en och tog hem en sekretär som stått på föräldrarnas vind. Tyg i lådorna och datorn inuti. Strykbrädan stod framme. Köpte en kontorsstol. Tog ner den stora båttavlan och flyttade den till sovrummet. Tog ner taklampan som hängde över bordet. Satte upp mina gesällbrev på ena väggen och knapptavlor från Ikea på andra. (Glaset var sönder på ena ramen när jag tog kortet. Det är därför det ser ut som det gör.)

Jag hade det så ett tag men tyckte inte att det blev riktigt bra heller. Det blev lika stökigt som innan. Tanken var ju även att det skulle vara en syhörna som man lätt skulle ändra till en matplats. Men med alla pärmar och böcker var inte det så lätt.

Så jag började en ny vända. Funderade fram och tillbaka hur jag skulle ha det. Flyttade runt bordet åt olika håll och testade. Drog ut det till maxlängd med båda iläggsskivorna och testade för att se hur det blir när många ska sitta runt det. Vill även kunna använda det som mönster- och klippbord. Nu tror jag att jag har bestämt hur det ska stå. Känns som det kommer att funka. Ska ta fram stolarna igen så man kan sitta runt. Har börjat sy nya överdrag till maskinerna så det blir finare när de inte används och matchar rummet i färg. Strykbrädan har jag ställt undan och den får tas fram och tillbaka. Sekretären är kvar. 

Så här ser det ut just nu, utan stolar och utan symaskiner. Hur det blir när allt är klart återkommer jag med. 

Mysdag med dottern

Igår efter frukost gjorde vi oss i ordning och tog bussen till stan. Vi hade egentligen inte planerat något, mer än att vi skulle ha en heldag tillsammans. Det viktigaste var inte VAD vi gjorde utan ATT vi gjorde något tillsammans. Bara hon och jag. Vi pratade och skrattade. Vi gick i butiker, åt lunch, såg på bio och till sist åkte vi till Stoff & Stil (tygaffär) och planerade vad jag skulle sy till henne. Älskar att se henne gå loss med kreativiteten! Sen var det dags att åka hem och äta kvällsmat med resten av familjen. 

En heldag som hon tyckte var för kort. Men mor och dotter var eniga: En mycket bra dag! 

Nu är det rent.

Fredag är lika med ledig. Ledig från plugg, ledig från dagis för yngsta dottern och kort skoldag utan fritids för de andra. Fredag är också lika med städ, tvätt och handling. Idag blev det en större städning som var välbehövligt. Inte mycket som är tråkigare än att städa men så mycket skönare när det är klart. Och så skönt att ha det klart när helgen börjar så man kan bara ledig "på riktigt". Imorgon väntar en dag som jag ser fram emot. En dag tillsammans med min dotter i stan. Bara hon och jag. Inget planerat utan vi gör vad som faller oss in. 

Nu ska jag sova i min gröna säng. Rena lakan och nystädat hem. Godnatt!

Universitetsdagar med specialpedagogik

Förra veckan började vi en ny kurs. Vi hade två universitetsdagar. Det är alltid lika kul att träffa kurskamraterna. Men jag blir så trött av att lyssna en hel dag. Praktiker som jag är så är det svårt att sitta still och bara lyssna, även när det är intressant. Och det var det. Intressant. alltså.

Kan vara en av de mest intressanta kurserna vi har haft och kommer att ha. Troligen också en av de jobbigaste. Jobbig för att det är mycket mer att läsa än vad vi gjort i de tidigare kurserna. Jag har svårt att läsa och läser väldigt sakta. Har alltid tyckt det varit ett av de svåraste momenten i skolan, både som barn och vuxen. Skriva tycker jag är både kul och mycket lättare. Men för att skriva en uppgift behövs läsandet. Det är tur att vi har hemtenta och inte salstenta. Jag har även svårt med inlärning och att återberätta något.

Jag klarar mig men jag får kämpa med läsandet. Det ska jag göra i denna kursen med. För att det är så intressant och jag vill lära mig. Som det står i en bok, alla lärare behöver kunna specialpedagogik.

 

I barnens skola

Idag var jag med i barnens skola. Jag var med i ett av barnens klass. Var bl.a. med när de läste tyst, när de gjorde en knoppisbok, på idrotten och på lunchen. Det var mysigt att vara med och se vad de gör och hur det går. Sedan cyklade jag hem och fortsatte med mina studier.

Hur mår jag? Egentligen?

- Hur är det?
- Bra.
- Men hur mår du?
- Jag mår bra.
- Men hur mår du egentligen? Psykiskt. Brottas du med något?

Samtalet hände häromdagen. En person frågade mig hur det var. Hur berättade att hon läser det jag skriver och undrar om jag egentligen mår bra. Du vet vem du är. Jag vill tacka dig för att du frågade. Jag uppskattar det enormt.

Sanningen, som jag svarade henne, är både ja och nej. Jag har saker jag brottas med. Saker jag inte vill eller kan berätta här. Saker bara mina närmaste vet om. Gamla saker. Nya saker. Saker jag inte kan påverka. Saker jag kan påverka men som är jobbigt. Saker med mig själv. Andra saker som har hänt.

På frågan om jag mår bra, skulle jag ena dagen svara ett självklart ja. Andra dagen skulle det egentligen vara nej. Men jag svarar oftast ja. Eller så där. Jag har en förmåga, på gott och ont, att trycka bort ett problem. Det löser sig för stunden. Men det finns där. Någon gång kommer det fram och då är det mycket jobbigare att bearbeta det.

Men i grund och botten så mår jag, trots allt, bra. Mitt i mina jobbiga och tuffa dagar vet jag att jag någonstans mår bra och att det kommer bättre dagar. Ibland underbara dagar. Så som livet trots allt ändå ser ur. För alla. Mer eller mindre. Vi har alla något vi brottas med.

Att hon frågade mig efter ett ärligt svar fick mig att fundera. Vi frågar varandra "Hur är det?" Vi svarar oftast per automatik att det är bra. Eftersom vi säger det som en hälsningsfras förväntar vi oss oftast inte något annat än "bra". Borde vi faktiskt ibland göra som personen som frågade mig, att fråga hur det EGENTLIGEN är? Mitt i vardagen. Inget planerat samtal utan oväntat när det faller in. Inte när det "passar" för det gör det sällan om man ska börja fundera. Inte till varje person vi träffar men ibland när vi känner att den här personen kanske behöver det. Det behöver inte heller vara en nära vän. Jag själv är jättedålig på att ställa en sån fråga. Även till mina närmaste som jag helst av allt skulle vilja. För att ställa den frågan gäller det även att vi har tid, och ork, för att lyssna på ett ärligt svar. Ibland är det kanske där skon klämmer.

Om du också undrar hur jag mår, så vet du nu. På ett ungefär i alla fall. Slutligen; tack igen för att du vågade fråga och för att du visade din omsorg.

Sista dagen

Tio veckor går så fort! Tycker det var nyss jag började min VFU. Idag gjorde jag min sista dag för denna gången. 

Jag har varit på Burgårdens utbildningscentrum, hantverksprogrammet och textil inriktning (fashion design). Jag har trivts jättebra denna gången med. Var där för ett år sedan också. Nästa år blir det sista perioden. Tack till alla goa elever och lärare för denna gången! Och tack för blommorna!

Imorgon ska jag göra klart tentan sen blir det universitetsdagar och nästa kurs drar igång. 

Känner mig som en ny människa

Det kanske låter överdrivet, men lite så är det. Kom hem ikväll från retreathelgen som har varit mycket bra. Att beskriva i detalj hur det har varit är omöjligt. Vissa tankar vill jag inte heller dela med mig. Men det har varit en mycket nyttig helg. När jag letade efter retreathelger så letade jag efter en i kristen regi. Min tro är viktig för mig och jag ville ha med det i retreaten. Jag hittade att Smyrna ordnar retreater på Smyrnagården utanför Alingsås. En väldigt vacker plats intill en sjö.

Jag har haft tid att tänka. Massor. På livet. Vad som är viktigt för mig. Jag har läst. Både i Bibeln och i en annan bok jag hade med mig. Har promenerat i skogen. Har legat ute på en bänk och tittat upp i himlen och sett hur molnen rört sig. Har lyssnat på vinden. Har legat inne på en soffa. Slumrat till ibland. Druckit en kopp kaffe ute på trappen.

Har lyssnat på bibelundervisning. Har bett. Har insett hur viktigt det är att vi stannar upp ibland och funderar över vad vi gör och var vi är på väg och varför. Har reflekterat över tacksamhet.

Har ätit fantastisk mat. Troligen blev den mer fantastisk för att man inte har gjort den själv utan bara kan sätta sig och äta. Troligen upplevde jag den också mer fantastisk för att alla mina sinnen var mer öppna. Fått efterrätt eller kaka efter lunch och middag.

Har även varit rastlös emellanåt. Men även det har varit en skön känsla. Hemma går allt i ett och jag hinner inte bli rastlös. Önskar mer rastlöshet i vardagen.

Har längtat efter min familj. Det är sällan vi är ifrån varandra och jag tror att det är bra att få längta ibland. Funderade när jag gick från färjan hem över att tiden gick väldigt långsamt i helgen. Hemma i vardagen går en dag förbi innan man hunnit blinka, men där var tempot ett helt annat så en dag kändes väldigt lång. På ett positivt sätt. Det kändes när jag gick hem som att jag hade varit borta jättelänge och det var fantastiskt att komma hem och känna värmen från min familj.

Utvilad. Med ny energi.

På väg till tystnaden

Sitter på tåget. Är på väg till en retreat. Fredag till söndag på en plats där jag är tyst och får tid för återhämtning och reflektion. En paus från vardagen och livet som rusar förbi. En paus där jag hinner tänka, känna och be. En helg där min iPhone är avstängd och jag är utan dator, Facebook, instagram och sånt som tar min uppmärksamhet. En helg där jag inte är kontaktbar. En helg jag har längtat efter. Helt själv. 

Jag loggar ut från allt. På återseende. 

Man måste våga

Har funderat på det ett tag. Till slut bestämde jag mig för att göra det. 

Har haft håret uppsatt på ena sidan ibland och trivdes väldigt bra i det. Blev sugen på att klippa håret kort den sidan. Idag var jag på Svenska Frisörskolan i Göteborg och gjorde det. Efter velande fram och tillbaka bestämde jag mig att jag måste våga. Det växer ju alltid ut annars.

Före (spegelvänt)

Efter

Jag blev nöjd! 

När ögonlocken inte orkar

Att ligga jämte sitt barn. Att se hur ögonen blinkar. Blinkningarna blir tätare och tätare. Varje blinkning blir längre och längre. Till slut orkar ögonlocken inte öppnas längre. Ögonen förblir stängda och andningen blir tung. Att se sitt barn somna. Då fylls jag med kärlek.

Då blev det tyst

Efter hämtning på dagis (veeet att det heter förskola men jag säger fortfarande dagis) och fritids så åkte vi och köpte pålägg. Mitt krav om de skulle följa med in i affären var att de skulle vara lugna, lyssna på mig och göra som jag sa. Det gick så där. Vi kom hem och det var högt och lågt. Vi åt lite och det var fortfarande stojigt. Mutade med att om de var lugna så kunde de få varsin glass efter maten. Vet att det inte är det bästa med mutor men ibland har nöden ingen lag.

De fick glassen och då blev det tyst. Tänk att något gott kan få den effekten. 

Granskning av lektion

Igår var dagen då jag skulle få min dom. Jag läser, som det flesta vet, till yrkeslärare inom textil och har min VFU (praktik) nu. Det är min andra VFU-period och då kommer det en från universitetet och kollar när man har en lektion och sedan följer ett samtal, som skulle vara ca 1,5 timme, om hur lektionen gick.

Jag har bävat inför denna dagen sedan kursen började. Jag var inte lika nervös som jag trodde jag skulle vara men jag började dagen med att tappa mina nycklar på golvet som jag inte gjort innan. Mina kolleger, som jag kallar dem även om de inte är det, skrattade. :-) Jag var inte nervös för att ha lektionen i sig, men att någon kollar vad och hur man gör, säger och hanterar olika situationer gör mig nervös. Men det jag var mest nervös för var samtalet efter. Jag har alltid tyckt att muntliga förhör av olika slag har varit grymt jobbigt. Detta var i och för sig inget förhör men känslan var liknade. Jag kan ibland få black out när jag får en fråga som jag måste svara direkt på. Speciellt om jag känner att jag måste svara bra. Då kan det låsa sig och inget kommer ur mig. Det hände inte riktigt igår men det var nära. Jag lyckades ändå sätta igång munnen och få ut ett svar. Min handledare var med under samtalet och hon var till stor hjälp. Lektionen gick bra och eleverna tyckte om att få sy rosor. Det kändes dock lite konstlat när någon är där och kollar.

Jag fick både beröm och kritik. Kritiken jag fick var bra och jag ska ta mig till den och jobba på det. Om ett år blir det en ny granskning.

Idag läser jag inför examinationsuppgiften. Har haft ett lunchbreak och ska nu läsa vidare.

Tjing, tjing!

Vår och självvärdering.

Jag tog en promenad på lunchen idag. Jag gick ut i bergen intill havet. Jag satte mig en stund och lyssnade på vågorna. Ett underbart och lugnande ljud om du frågar mig. Laddade på med ny energi.

Tillbaka hem och fortsatte plugget. Gjorde klart min lektionsplanering som skulle vara klar idag. Började sedan med en självvärdering som också ska vara klar idag. Jag ska ange hur jag tycker att jag nått målen för kursen. I vilken utsträckning jag anser att jag nått målen och på vilket sätt jag uppnått målen. Fem olika kursmål som jag ska beskriva. För en del är det lätt. För mig är det apsvårt. Jag har i vissa lägen lätt att skriva. Men andra lägen är det stopp. Det låser sig. Har jag nått målet? Kanske, kanske inte. Kan inte tänka och har ingen aning. Har suttit ikväll och lyckats skriva något i alla fall. 

Nu har det blivit "imorgon" så det är dags att sova. Godnatt. 

Underbar morgon

Vad underbart det är. När man inte behöver gå upp i ottan och sedan väcka trötta barn för att stressa iväg till skola och dagis. Idag är jag hemma och pluggar. Minstingen kom in till mig inatt och när min klocka ringde började hon också vakna. Vi kunde ligga och mysa en stund i sängen. Vår äldsta vaknade av sig själv och kom också in. Vi myste tillsammans alla tre en stund i sängen och sen gick vi upp och väckte mellantjejen. Hon vaknade betydligt lättare än de dagar när vi går upp tidigt. Underbart att hinna med morgonmys mitt i veckan.

Åt frukost i soffan. De var hungriga och åt mycket idag. Så mycket så att vi blev lite sena iväg. Jag har ingen tid jag måste passa när jag är hemma och pluggar. Men barnen skulle komma i tid till skolan. TRODDE jag... När vi kom till skolan var det inte en människa på skolgården. Hjärtat i halsgropen. VAD HAR JAG MISSAT??? Skulle vi lämna någon annanstans? Letade fram senaste mejlet från skolan och såg att det var studiedag idag. Just det, det hade jag glömt. Men vi hade ju anmält fritids så det var ingen fara. Barnen blev positivt överraskade när de hörde att det inte var någon skola idag.

Nu sitter jag hemma. Har druckit en kaffe och börjat med plugget. Gör min VFU (praktik för blivande lärare) och nästa vecka ska jag hålla en lektion där en från universitetet kommer och kollar mig. Sitter nu med min lektionsplanering som ska lämnas in idag. Ska gå ut i vårsolen senare när jag tar min lunch.

Ha det gott idag.

Jag hoppade på bussen

Ni vet, det där med att jag började med 16/8 och LCHF. Och att jag några dagar senare berättade att det sket sig. Jag skäms lite för att jag hakade på det. 

Jag läste igår på Aftonbladet. Mia Skäringer skrev: Det sista vi behöver är ännu ett diettips. Läs den om du inte har gjort det. Jag behövde läsa den och det finns nog fler där ute som behöver det. Hon skriver om hälsostressen. Att det är bäst att hoppa på den buss som alla andra åker med och att man gör det utan att egentligen tänka efter vart man är på väg. Det var precis det jag gjorde. Jag läste om 16/8 och tänkte att det hakar jag på. Det lät lite spännande. De dagarna jag gjorde det tyckte jag nästan var lite häftigt att jag klarade av flera timmar utan mat. Innan jag fick magkatarr, vill säga. Inte alls häftigt, säger jag idag. 

Jag är så trött på att bli påverkad av alla tips vi matas med. Och att se snygga, smala kändisar och tänka att så där vill jag se ut. Varför måste alla se ut så? Varför måste vi ständigt passa in i en mall? Jag har gått upp ca 4-5 kg under en tid. Jag fick för mig att jag måste gå ner det igen. För att se ut som de snygga, smala kändisarna. Men jag blir inte lyckligare för det. Lyckan sitter inte där.

När ska vi börja tänka själva? Jag tror egentligen att vi själva vet vad vi mår bäst av. Vad vi ska äta och inte äta. Hur mycket vi behöver röra på oss. Kan vi inte lägga ner alla dieter, hälsostress och tips av alla dess slag? Personligen har jag bestämt mig för att skita i alla tips och tänka själv. 

Jag hoppade på bussen. Men jag har hoppat av. 

Må bra UTAN 16/8 med LCHF

Det sket sig. Det får svida.

Tyckte det kändes bra första dagen. Ända tills det blev kväll. Jag fick så ont i magen och låg och kved mig. Insåg att det var magkatarr. Åt Novalucol och lite Verum hälsofil (inte LCHF). Efter en stund gick det över. Dagen efter gjorde jag ett nytt försök. Det gick mycket bättre men jag kände lite av magkatarr igen på kvällen. Inte lika mycket men ändå. Då bestämde jag mig för att skippa 16/8. Kände att det funkar inte när jag fick ont. Kände också att det blir svårt att passa in mina måltider i rätt tid. Jag fortsatte med vanlig LCHF. Tills idag. 

Jag bestämde mig för att må bra utan både LCHF och 16/8. Jag ska istället försöka göra det som inte brukar funkar, dvs att äta vanligt och tänka på att inte stoppa i mig godis och annan skit. Jag fortsätter med stegräknaren, som för övrigt haft blandat resultat sen jag började. (Med förkylning i kroppen har det gått så där...) 

Jag accepterar mig själv men stoppar mitt beteende. Och jag kommer att må bra. Kanske bättre än om jag hade fortsatt! 

Må bra med LCHF och 16/8-metoden

Jag vet! Jag är själv trött på att höra om alla olika dieter. Alla olika siffer- och bokstavsdieter och allt vad det är. När jag såg just 16/8 vid ett tillfälle så tänkte jag med negativ ton: "Vad är detta nu då?" Jag googlade det av ren nyfikenhet och blev förvånad över min positivitet. LCHF är grunden och det har jag testat vid olika tillfällen och det har funkat bra, men "fallit" tillbaka. 16/8 innebär kort att man äter under 8 timmar och fastar under 16 timmar varje dygn. Jag tänkte i alla fall att testa det.

Varför ska jag göra det? Jag äter helt enkelt så mycket skit! Vågen går åt fel riktning och även om det inte är någon fara än så ser jag tendensen och jag vill stoppa det i tid. Största anledningen är att jag inte mår bra av att äta all skit som jag stoppar i mig. Jag har inte förmågan att bara dra ner på intaget och tänka "lite lätt" på vad jag äter. För att göra en förändring måste jag göra det ganska radikalt.

Träningen har legat nere, och då menar jag verkligen NERE, alldeles för länge nu. Tanken är att jag ska göra en förändring där med. Ska träning fungera för mig så måste jag tycka om det. Har INGEN motivation att göra något tråkigt. Först och främst blir det i form av snabba promenader. Ser flera fördelar med det, bl. a. att jag får frisk luft och att det kostar inga pengar. Jag har idag tagit på mig stegräknaren för att se hur mycket jag rör mig och för att veta hur mycket jag ska öka. Har läst att rekommendationerna är att man ska gå 10 000 steg varje dag. Det är långt ifrån vad jag gör nu. Tog på mig den ganska sent i dag så den lär inte visa så många steg när jag lägger mig.

Har "smygstartat" idag. Det blev närmare 9 timmar av matintag och inte helt LCHF men en bra start. En promenad i kväll och 5600 steg hittills. (Det lär inte bli många fler ikväll.) Imorgon blir det på riktigt.

Och varför berättar jag det här? Av den enkla anledningen att jag vill sätta lite press på mig själv. Vet fler om det så kan jag inte bara skita i det utan att det svider att erkänna det. Så nu kommer det nog handla lite om detta i bloggen med.

"Har du någon bästis?"

Vid olika tillfällen hör jag att barn får den frågan och man frågar även vad bästisen heter. Det förväntas att alla har en bästis. Men sanningen är den att alla har inte en bästis.

Man kanske har flera vänner och inte kan säga vilken som är "bäst". Det är ju i så fall fantastiskt, att ha många vänner. Men en del har kanske inte några vänner alls. 

Måste man ha en bästis? Är det fel på de de inte har en bästis? Nej. Men hur känner sig barnen som inte har en bästis när frågan kommer? Och när man får den titt som tätt? Jag har hört mina barn få frågan flera gånger i olika sammanhang. Jag är övertygad att man frågar i välmening men resultatet kan bli annat. Om man vill fråga kanske man i stället kan fråga om barnet har vänner?

Jag har ingen bästis. Men jag har vänner. 

Jag är kristen

Jag tror på Gud. Jag tror på en god Gud som älskar alla människor. Oavsett hudfärg, sexuell läggning, kön, ålder, sjukdom eller funktionsnedsättning. Jag tror att han älskar dig precis som du är.

Det finns inget som mina barn kan göra som skulle få mig att älska dem mindre. Jag älskar dem villkorslöst. Om det är så för mig så är det ännu större för Gud. Vi är skapta av honom och är hans barn. Han älskar inte alla våra handlingar men han älskar oss och kommer alltid att göra det, oavsett vad.

Ville bara att du skulle veta. 

Jag har bekräftelsebehov

Du har nog märkt det och jag vet om det själv. Men jag tror att du har det med. Att vi alla har det, mer eller mindre. Bekräftelsebehov, alltså.

Har funderat mycket på det. Jag trodde för några år sedan att jag inte hade det. Var ganska övertygad om det. Så fel jag hade. Jag har ett stort bekräftelsebehov. Men det visar sig olika för olika personer. Jag är aktiv på Facebook och Instagram, bland annat. I perioder är jag mer aktiv. Jag håller på att lära känna mig själv på ett sätt jag inte gjort innan. Jag har insett att när jag mår som sämst så är jag som mest aktiv på sociala medier. Jag har ibland tänkt: "Jag måste skriva något." Jag har egentligen inte haft något av intresse att skriva men känt att jag har behövt det för att få lite uppmärksamhet och några som "gillar". För mig visar sig mitt bekräftelsebehov bland annat på detta sätt. För någon annan visar det sig på ett helt annat sätt. 

När man är barn är det accepterat att vilja bli sedd. När man sedan är vuxen förväntas man bete sig på ett visst sätt. Det är inte längre accepterat att skrika efter uppmärksamhet. Men vi är alla barn. Även som vuxen vill man bli sedd, älskad och accepterad som den man är. Men vi ska inte heller glömma den som är tyst och inte syns och hörs lika mycket. Den personen har också behov.

Vi tycker ibland: "Varför gör den si eller så?" Det kanske ligger något djupare i att en persons beteende. Personen kanske hade en jobbig uppväxt. Kanske inte fick så mycket kärlek och blev inte sedd. Kanske har varit med om en traumatisk händelse. Kanske går igenom en svår tid. Kanske inte har så många vänner. Det kan finnas så mycket under ytan som vi inte har en aning om. Vi har alla våra krig som vi kämpar med. Vi bör tänka på att vi vet inte vad som rör sig innanför personens väggar eller hur personen mår.

Har man större bekräftelsebehov om man inte mår bra eller har dålig självkänsla? Minskar det om vi har bättre självkänsla? Det kan vara så. Men jag tror ändå att vi inte kommer ifrån det helt och hållet, oavsett hur bra vi än mår. Nu när jag är medveten om mitt bekräftelsebehov tänker jag ibland att jag inte ska visa upp behovet och jobba på att få bort det. Jag har t.ex. ibland börjat skriva en status men sen raderat den. Andra stunder tänker jag att jag kan väl lika gärna bara acceptera att jag har det.

Vad vill jag säga med detta inlägg? Egentligen bara en önskan att vi ska acceptera varandra och varandras bekräftelsebehov. Även om det inte ser ut som vårat egna. Men alla har bekräftelsebehov. Jag har det. Och du med. Fortsätt vara som du är.

Det kliar!

När jag inte har sytt på länge så känner jag mig lätt irriterad, frustrerad och det kliar enormt i mina skräddarfingrar! Just så är det nu. När tiden inte riktigt räcker till kommer mer frustration. Och även om jag har tid att sy så har jag inte riktigt platsen och utrustningen jag behöver. Det gör mig ännu mer frustrerad och irriterad. Min industrisymaskin står i mammas och pappas garage för den får inte plats i vår lägenhet. Jag har en syhörna i vardagsrummet med hushållsmaskiner men ingen bra plats att göra mönster och klippa till.

Det senaste har jag sytt mest till barnen och mest enkla plagg i trikå. Det är kul med, men nu längtar jag efter att sy kavajer, klänningar, mm. Mer avancerade plagg. Jag saknar huset vi hyrde tidigare. Där fick jag både plats med ett rejält klipp/mönsterbord och jag hade ett eget syrum med min "riktiga" symaskin. 

Ville bara få det ur mig. Det kliar!!!

Äta, jobba, sova, dö.

Jag tror det finns en sång där orden "äta, jobba, sova, dö" finns med. Ibland när jag mår dåligt över stressen jag känner så kommer dessa ord inom mig. Jag tänker "Ska det vara så? Ska livet bara stressas igenom?"

Något jag har funderat mycket över på det senaste, är familjen. Hur nutidens familj ser ut i detta stressade samhälle. Jag gillar det inte. Jag undrar om någon egentligen gör det. Vi ska hinna jobba och göra karriär. Vi ska tjäna pengar för att kunna ha ett fint hus, fin bil, åka utomlands, ha flera iPad och massa andra prylar. Vi ska hinna träna. Vi ska hinna med att tvätta, städa, utöva intressen och träffa vänner. Och nånstans mitt i alla dessa måsten ska man hinna med sin familj också. Går detta ihop? Inte för mig. Det är inte konstigt att människor går i väggen. Jag har varit mycket nära den väggen. Trots att jag nu har gått ner i tid hinner jag inte med allt. Jag har så mycket lagrad stress och det tar tid innan det blir på en bra nivå.

Jag tittade på förra veckans avsnitt av Mia på Grötö. Bl.a. så var Peter Settman gäst. De pratade om familjelivet och jag tycker att han hade en väldigt bra synvinkel på det. Förr var det mer självklart, och kanske lättare, när vi hade givna roller. Kvinnan var hemma och mannen arbetade. Vi visste vilka roller vi hade och hur vi skulle agera. Nu när vi jobbar båda två behöver vi andra verktyg för att klara tillvaron. Just det, att man behöver verktyg, fastnade jag för. Man ser överallt att familjer har svårt att få ihop sina liv. Jag tror verkligen att det är så, att vi behöver hitta dessa verktyg. En tanke jag har är att det kanske är det menat att någon ska vara hemma mer. Vi kanske inte kan jobba i den utsträckning som vi gör. Det behöver inte vara mamman som är hemma mest utan i vissa fall passar det bättre att pappan är hemma mer. I många fall kanske man ska dela mer på det så att båda jobbar deltid och delar på hemmalivet. Men det jag vill få sagt är att jag tror inte att vi klarar att leva detta stressade liv i längden.

Mia frågade Peter i samma avsnitt om han upplever att han har gått miste om något på grund av sitt jobb. Han sa att om man har gjort det valet att satsa på jobbet, så får man ta konsekvenserna av det. Börjar man känna "jag borde" får man skuld och det mår ingen bra av. Jag gillar den tanken. Jag har jobbat så familjen har blivit lidande. Jag kunde ha accepterat de konsekvenserna men inte med skuldkänslan som jag fick. Jag gjorde i stället valet att sätta familjen före karriären och det ångrar jag inte. För någon annan skulle det valet inte funka. Men vad man än väljer så för det med sig konsekvenser. Väljer man karriär, får det konsekvenser för familjen. Väljer man i stället familjen, får det konsekvenser för karriären. Det gäller att acceptera konsekvenserna och sitt val. Att inte känna skuld eller ånger för något beslut.

Jag har även funderat över begreppet "egentid", som så många prioriterar väldigt högt. Jag ska inte säga något, jag gör det själv. Men jag undrar varför vi har fått ett behov av denna egentid? Har det alltid funnits? Eller har det kommit på senare tid? Är det så att vi har behov av egentid för att vi är så stressade och måste få tid att landa och andas? Kanske behovet av egentid skulle minska om vi levde i en mindre stressad värld. Jag läste för några dagar sedan på Facebook en engelsk text som jag översätter själv: "Om du har en familj som älskar dig, några goda vänner, mat på bordet och ett tak över huvudet. Då är du rikare än vad du tror." Vi kanske inte behöver jobba ihjäl oss för att kunna ha allt det där som "alla andra har" och som man "måste" ha. Vi kanske klarar oss utomordentligt med mycket mindre än så. Vi kanske till och med mår bättre och får en bättre livskvalitet då.

Den senaste julkalendern, "Barna Hedenhös uppfinner julen", tycker jag är den bästa någonsin! Det finns så mycket i den som är bra och skaparna har verkligen tänkt till. Det jag gillar mest med den är hur de visar skillnaden på familjen förr och nu. Visserligen har de dragit starka gränser men det ligger mycket i det. De visar hur familjen förr var tillsammans och tog beslut tillsammans. Nu kan knappt familjen kramas längre och föräldrar har inte tid för sina barn utan måste bara jobba. Allt tjejen ville ha var en familj. Hon sa när hon gjorde sin önskan med ett sagogryn: "Jag önskar att jag hade en familj som alltid höll ihop och gjorde allting tillsammans och verkligen tyckte om varann." Vem vill inte det? I slutet av julkalendern kom känslorna tillbaka och familjen blev starkare igen. 

Barn idag spenderar mer tid på dagis och fritids än vad de gör med sina föräldrar. Tidigare har jag sagt och tänkt, att barnen har det bättre på dagis än att vara hemma. De blir aktiverade och träffar kompisar. Att jag ansåg det tror jag har att göra med att jag kände att jag inte hann med livet och hade inte ork till att ta hand om barnen, hur mycket jag än älskade dem. Men jag har ändrat min åsikt. Det är inte kompisar som är de viktigaste personerna i ett barns liv, utan föräldrarna. Det är inte heller jobb som är det viktigaste i mitt liv, utan barnen. För mig är detta ganska enkelt och självklart. För första gången har jag börjat vara ledig en dag i veckan och det känns underbart att ha mer tid.

Jag vill inte bara äta, jobba, sova och dö. Jag vill leva.

Alla barnhjärtans månad

Visste du att det föds 3 barn varje dag med hjärtfel i Sverige? Visste du att i januari-februari samlas det in pengar som går till forskning för små barnhjärtan? Forskningens mål inom 5 år är att alla allvarliga hjärtfel ska upptäckas och åtgärdas i tid. Utan forskningen är det många av dessa barn som inte hade klarat sig. Fram till 1980-talet dog de flesta barn med allvarliga medfödda hjärtfel. Idag når drygt 95% vuxen åker. Jag är evigt tacksam för forskningen!

Vill du vara med och bidra med pengar till forskningen? Jag har startat ett insamlingshjärta. Om du klickar här så kommer du till sidan där det finns instruktioner om hur du kan vara med och hjälpa. Jag har kallat mitt insamlingshjärta "Ett speciellt hjärta".

Ge fler barnhjärtan chansen att klappa längre. Tack till dig som är med!

Vill du läsa mer? http://www.hjart-lungfonden.se/-Nyheter-/Nu-startar-Alla-barnhjartans-manad/

Julklänningar

Min äldsta dotter älskar att få kläder som jag har sytt till henne. Och hon vill gärna vara med att bestämma hur det ska se ut, både tyg och modell. Några veckor innan jul började vi prata om klänning till jul. Hon ville att jag skulle sy en och vi började titta bland mina tyghögar. Vi hittade tyger som var perfekta. Två röda tyger, ett enfärgat och ett mönstrat. Hon ritade en skiss och bestämde att det skulle vara en söm mitt på och med knappar upptill. Hon rotade i mina burkar med knappar och hittade jättefina som jag inte ens visste att jag hade.

Vi pratade om hennes skiss och att det skulle vara rynkor vid sömmen. Det mönstrade tyget skulle vara i kjoldelen och det enfärgade upptill. När vi pratade om den ville även lillasyster ha en så det fick bli en likadan till henne.

Klänningarna hade de både på jul, nyår och trettondagen. Jag ville ta kort på dem ihop men det gick inte. Jag lyckades ta ett kort på lillasyster i alla fall.

Inga nyårslöften men önskningar/mål.

Nu har det gått några dagar sen nyårsafton. Många ger nyårslöften och tanken är god. Ett nytt år kan vara en start på något nytt. Men att ge nyårslöfte, t.ex. börja träna eller sluta äta godis-liknande löften, som jag vet att jag inte kommer att kunna hålla, gör jag inte.

Istället för löfte har jag i år önskningar/mål inför det nya året. Det är bland annat:

-Att familjen ska må bra.

-Att jag ska landa i de nya förändringarna.
-Att jag ska vara en bättre och mer närvarande mamma.
-Att jag inte ska ge mig in i nya projekt innan jag har tänkt efter om det fungerar.
-Att jag ska börja sjunga i kör, som jag mår fantastiskt bra av.
-Att jag ska hinna sy mera, till mig själv och till barnen. Som jag också mår bra av.
-Att jag ska gå lägga mer krut på mina studier.
-Att jag ska konsumera mindre och det jag konsumerar ska vara medvetet.

Jag önskar att 2014 ska se ut på det sättet. God fortsättning!